Det är inte konstigt att så många reagerar så kraftigt på måndagskvällens knivskärning av en busschaufför. Klart att vi alla bör reagera tydligt med avsky mot alla liknande attacker. Och kanske borde vi ta ett steg till: kanske borde vi fundera på hur vi som reagerar kan bli något mer än en ”tyst massa”: hur vi kan lova varandra att ingripa tillsammans. För när vi ingriper tillsammans är det svårt för våldet att ta makten.
Men. Inte ens en sådan överenskommelse skulle ha förhindrat måndagskvällens dåd. Ett knivhugg är snabbt utdelat och den som håller i kniven har rimligen allvarliga problem från början. Det är därför på ett sätt skönt att så många pekar på sociala faktorer bakom dådet: inget blir bättre för att vi ”jagar galningarna” och utrustar fler med batonger. Men samtidigt finns det en risk att denna debatt utmålar alla ungdomar som potentiella knivdråpare (om man hugger någon i magen borde man rimligen kunna gissa att det kan leda till döden).
Nej: Anledningen till knivdådet i måndags är inte för stora dagisavdelningar. Inte heller för få fritidsgårdar. Varför knivdådet utfördes vet vi kanske när förövaren väl är gripen och dömd men det är väl ingen vågad gissning att mannen (så mycket tycks vara klart) inte lever ett vanligt ”Svensson-liv” med stabil familj, ordnat jobb och tilltro till samhället. Så knivdådet i måndags beror säkert på en mängd saker: några handlar nog om en förvirrad individ men andra handlar om det samhälle vi alla är med och formar.
Och då är det intressant att läsa NA idag. På ledarplats kritiserar NA kristdemokraterna för det effektsökeri de ägnar sig åt när de försöker ta politiska poäng och påstår att kvivdådet hänger ihop med nolltaxan… Bra rutet, NA – den typen av politiska utspel löser ingenting.
Men ännu mer intressant är den ungdomsenkät som NA gjort. Idag fokuserar den på tjejerna, vilket är bra: unga tjejer lever under ett extremt och otäckt tryck idag. Men för att hitta bakgrunden till misshandel och våld bör man titta på killarna. Unga killar fostras (fortfarande) alltför mycket i sjuka macho-ideal. Där har vi mycket att göra (läs Stephan Mendel-Enks skakande uppgörelse med manlighetsidealen: ”Med uppenbar känsla för stil”).
Och när det gäller dagis och fritidsgårdar: vi lägger cirka 25 miljoner kronor per år på fritidsgårdarna och har kanske världens mest utbyggda förskola (med mest personal). Kanske skulle ytterligare några miljoner på dessa verksamheter förhindra våld och elände, men jag tror inte att det är så enkelt. Vi behöver satsa mer på unga, men inte för att förhindra att de blir brottslingar. Vi ska satsa mer på unga för att de ska bli vuxna som tar ansvar och står upp för sunda värderingar: och till exempel ingriper när någon lever rövare på bussen.